Vilka ridpass samlar vi ryttare på?
Okej, det är meningen att detta ska vara Mulles träningsblogg men den får innehålla annat hästrelaterat jag känner för att skriva om också. Lite tankar, funderingar och slutsatser och idéer som snurrar i min skalle.
Jag inser att jag rider väldigt lite för att vara hästägare - i alla fall med tanke på att jag inte räknar mig och Mulle som skogsmullar utan som tränar för att utvecklas.
För ett antal år sedan, 1995 för att vara exakt så köpte min familj sin första egna häst, halvblodsstoet Polly. Henne hade vi uppstallad på en ridskola, gratis stallhyra, skor och foder mot att hon ingick i lektionsverksamheten. Dels tyckte mina (även de hästintresserade och ridande) föräldrar att vi hade för lite kunskap för att klara av att ha häst helt själva (väldigt sant) och på detta viset hade vi alltid kunnigt folk omkring oss, dessutom var det en ekonomisk fråga, när samtliga fyra familjemedlemmar rider en lektion var i veckan plus lite privatlektioner och klubbtävlingar utöver detta blir summan ganska saftig...
Ursäkta utsvävningen, tillbaka till saken. På den tiden hette det att hästar inte skulle vila i tid och otid, de skulle ridas varje dag. Och visst red man, när man bara hade tillgång till hästen på helgerna och dessutom var tre som skulle rida (brorsan var för liten för halvblod på den tiden) så fick hsten minsann gå alla dagar i veckan.
Någonstans på vägen några år senare så hette det att hästar skulle ha en vilodag i veckan, max två - allt annat var fel, de måste ju röra på sig! Detta trots daglig hagvistelse ihop med kompisar dvs goda möjligheter till rörelse.
Jag har hunnit testa det mesta tror jag, lyssnat på nya rön och råd, provat och analyserat. Varannandagsträning (dvs vila varannan dag, träna varannan dag) är jag väldigt positiv till, den har jag sett fina resultat av! Att träna efter ett i förväg bestämt schema känns inte helt rätt, har provat men det infaller alltid longering på dagen med bästa uteridarvädret osv... Och varöför skulle det i en period longeras i tid och otid? Alla skulle longera en halvtimme minst en gång i veckan. Efter det kom tömkörningsflugan. Nu skulle alla hästar tömköras minst en gång i veckan - ett mirakelsätt att bygga muskler enligt vissa och var och varannan kotte sprang bakom sina hästar eller harvade runt på volten fast med två linor nu för tiden.
Att tömkörning är bra nr den görs rätt håller jag helt och hållet med om men tyvärr är/var det inte särskilt många av alla som gav sig på det som hade minsta susning om vad de pysslade med. Önskar själv att jag vore bättre på just tömkörning och hoppas på att lära mig det bättre någon gång i framtiden...
Fler flugor som florerat är bland annat NH (som min westerntränare sa, sunt förnuft, antingen har man det eller inte, det är ganska svårt att lära ut) alla skulle ha repgrimmor och vifta med repändar mot sina förvirrade hästar i tid och otid.
När AR/klassiskt blev poppis betslades många hästar om till stångbett oavsett om häst och/eller ryttare var klara att hantera det... Hästar som såsade runt i undertempo helt utan takt, bärighet eller energi, överböjda i halsen i massa branta skolor med nacken som högsta punkt och bakbenen kvar i stallet...
Alla får väl vara saliga i sin tro men det känns tyvärr som att dessa "hoppa-på-trender-utan-att-vara-insatta" fördärvar för de som faktiskt är seriösa. Inte seriös som gravallvarlig utan seriös som genuint intresserad av att lära sig, samla fakta och skaffa sig en bra grund att jobba med.
Om jag tänker tillbaka på förr eller för den delen lyssnar och tittar på ryttare omkring mig så slås jag av att det ska ridas till varje pris. Man har häst, man SKA rida - oavsett förutsättningar till ett lyckat pass.
Hur många pass kan du räkna som riktigt bra? Hur många är sådär/varken eller och hur många är rent dåliga?
Vilka pass har du flest av och vet du varför just dessa är flest? Vilka pass kommer du ihåg? De bra eller de dåliga? Hur många pass glöms av för att de är som alla andra? Och om du tycker att flertalet pass är varken bra eller dåliga eller rent misslyckade/dåliga så hur tror du att din häst upplevde dessa pass?
Gör du något för att slippa tråkiga/dåliga pass?
Sitter du upp och rider ändå ven om magkänslan säger att det kommer gå dåligt? Lyssnar du på din magkänsla? Hör du den ens? Är du flerxibel nog att helt ändra dagens planering om du känner att passet inte kommer att bli något vidare, t ex rider ut en sväng istllet för att hoppa eller hoppar ändå, du hade ju faktiskt planerat det?
När jag var yngre hände det mellan varven att ridpass resulterade i ilska och gråt (hästen lyssnar inte/jävlas med mig/jag kan inte rida/det bara GÅR inte). Att jag som tonåring dessutom inte hade något vidare tålamod gjorde inte direkt saken bättre och många gånger var envisheten (det SKA gå) starkare än visheten (vi lägger ner det för idag och gör något annat) och jag kan idag känna dåligt smavete för vad mina hästar fick stå ut med närjag/de hade en dålig dag.
Åter till rubriken...
Vilka ridpass samlar du på? Alla pass (ju fler desto bättre), pass dr du "vunnit" (fått din vilja igenom), medelmåttiga pass (står över att rida de dagar då det garanterat skulle gå fel)?
Jag samlar på bra pass.
För min och min häst skull så rider jag inte alls om jag har en dålig dag, han ska inte behöva smittas av min dåliga stmning. Om det blåser och regnar så rider jag inte. Varför? Enkelt. Mulle tycker illa om blåst/regn och springer och spänner sig. Att sitta och tjata om avslappning och koncentration kommer inte hjälpa och han kommer inte att uppfatta passet som varesig roligt eller positivt.
Ridningen ska inte bara vara rolig för mig utan även för min häst. Har han en dålig dag så bråkar vi inte, det tänkta dressyrpasset kan bli en skrittrunda i skogen istället.
Detta har gett mig en arbetsvillig och positiv häst som själv letar efter bettet så fort jag håller fram tränset och som faktiskt gör sitt bästa. Vi har helt enkelt sållan bort alla dåliga pass, jag kan inte ens minnas när vi sist hade en ridtur eller ett paddockspass som inte kändes bra! Vissa veckor med skitväder kanske det bara blir ett eller två pass, andra veckor betydligt mer.
Visst, han har inte kondis som en tvlingshst, men så tävlar vi inte heller. Ett bra pass behöver inte vara mer än 20 minuter.
Och helt ärlgt. Jag rider hellre i 20 minuter och har roligt hela tiden, inspirationen räcker hela passet, varken jag eller hästen är slutkörda när vi är klara (eller möjligen jag men inte han) och vi har ett positivt pass i minnet och längtar till nästa pass än som när jag lärde mig rida. Man SKULLE rida minst en timme, gärna lite längre oavsett om ens fantasti var slut efter en kvart och man blev harvandes på volten. Oavsett om hästen kändes/blev trött eller om man inte alls var på samma våglängd och det kändes misslyckat från början till slut.
Jag är så nöjd med att ha hittat ett system som passar både mig och min häst då både han och jag mår dåligt om det skulle bli ett pass med missförstånd, stress och negativa vibbar. Sådana hade vi med jämna mellanrum förr och dem är han förmodligen minst lika glad som jag över att vi helt slipper och har gjort åtminstonde de senaste två åren.
Många hävdar/tror att om man inte rider varje dag så utvecklas man inte alls alternativt väldigt långsamt jämfört med de som rider sin timme varje dag. Faktum är att jag och Mulle utvecklas minst lika bra nu som när jag red oftare. Fler pass innebär inte per automatik fler antal bra pass där man utvecklas. Bra pass minns man och jag tror att man utvecklas bättre när man är positiv och har roligt.
Under denna tid har jag även utvecklats som människa, blivit mer flexibel, fått ett avsevärt större tålamod och större förståelse för att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Dagens pass i paddocken var ett bra pass. Han var inte helt lösgjord till en början så vi började med växlingar mellan öppnor och diagonalslutor på volt i skritt, travade något varv men insåg snabbt att idag är galoppen bättre alternativ än traven som var lite trippig och inte så avslappnad som den borde vara. Galoppen däremot var inte bara bra utan helt fantastisk! Sådan energi utan att vara det minsta springig, helt ren, rund, taktfast, ja jag hade kunnat galoppera i evigheter med ett fånigt leende på läpparna! Efter lite galopp hade han lossat och travade med bättre energi och men en jättefin sökning fram-ned och riktigt fin överlinje, massor med ryggverksamhet. Avslutade med en kvarts utetur och galopp på grusrakan. Mycket uppskattat!
Jag inser att jag rider väldigt lite för att vara hästägare - i alla fall med tanke på att jag inte räknar mig och Mulle som skogsmullar utan som tränar för att utvecklas.
För ett antal år sedan, 1995 för att vara exakt så köpte min familj sin första egna häst, halvblodsstoet Polly. Henne hade vi uppstallad på en ridskola, gratis stallhyra, skor och foder mot att hon ingick i lektionsverksamheten. Dels tyckte mina (även de hästintresserade och ridande) föräldrar att vi hade för lite kunskap för att klara av att ha häst helt själva (väldigt sant) och på detta viset hade vi alltid kunnigt folk omkring oss, dessutom var det en ekonomisk fråga, när samtliga fyra familjemedlemmar rider en lektion var i veckan plus lite privatlektioner och klubbtävlingar utöver detta blir summan ganska saftig...
Ursäkta utsvävningen, tillbaka till saken. På den tiden hette det att hästar inte skulle vila i tid och otid, de skulle ridas varje dag. Och visst red man, när man bara hade tillgång till hästen på helgerna och dessutom var tre som skulle rida (brorsan var för liten för halvblod på den tiden) så fick hsten minsann gå alla dagar i veckan.
Någonstans på vägen några år senare så hette det att hästar skulle ha en vilodag i veckan, max två - allt annat var fel, de måste ju röra på sig! Detta trots daglig hagvistelse ihop med kompisar dvs goda möjligheter till rörelse.
Jag har hunnit testa det mesta tror jag, lyssnat på nya rön och råd, provat och analyserat. Varannandagsträning (dvs vila varannan dag, träna varannan dag) är jag väldigt positiv till, den har jag sett fina resultat av! Att träna efter ett i förväg bestämt schema känns inte helt rätt, har provat men det infaller alltid longering på dagen med bästa uteridarvädret osv... Och varöför skulle det i en period longeras i tid och otid? Alla skulle longera en halvtimme minst en gång i veckan. Efter det kom tömkörningsflugan. Nu skulle alla hästar tömköras minst en gång i veckan - ett mirakelsätt att bygga muskler enligt vissa och var och varannan kotte sprang bakom sina hästar eller harvade runt på volten fast med två linor nu för tiden.
Att tömkörning är bra nr den görs rätt håller jag helt och hållet med om men tyvärr är/var det inte särskilt många av alla som gav sig på det som hade minsta susning om vad de pysslade med. Önskar själv att jag vore bättre på just tömkörning och hoppas på att lära mig det bättre någon gång i framtiden...
Fler flugor som florerat är bland annat NH (som min westerntränare sa, sunt förnuft, antingen har man det eller inte, det är ganska svårt att lära ut) alla skulle ha repgrimmor och vifta med repändar mot sina förvirrade hästar i tid och otid.
När AR/klassiskt blev poppis betslades många hästar om till stångbett oavsett om häst och/eller ryttare var klara att hantera det... Hästar som såsade runt i undertempo helt utan takt, bärighet eller energi, överböjda i halsen i massa branta skolor med nacken som högsta punkt och bakbenen kvar i stallet...
Alla får väl vara saliga i sin tro men det känns tyvärr som att dessa "hoppa-på-trender-utan-att-vara-insatta" fördärvar för de som faktiskt är seriösa. Inte seriös som gravallvarlig utan seriös som genuint intresserad av att lära sig, samla fakta och skaffa sig en bra grund att jobba med.
Om jag tänker tillbaka på förr eller för den delen lyssnar och tittar på ryttare omkring mig så slås jag av att det ska ridas till varje pris. Man har häst, man SKA rida - oavsett förutsättningar till ett lyckat pass.
Hur många pass kan du räkna som riktigt bra? Hur många är sådär/varken eller och hur många är rent dåliga?
Vilka pass har du flest av och vet du varför just dessa är flest? Vilka pass kommer du ihåg? De bra eller de dåliga? Hur många pass glöms av för att de är som alla andra? Och om du tycker att flertalet pass är varken bra eller dåliga eller rent misslyckade/dåliga så hur tror du att din häst upplevde dessa pass?
Gör du något för att slippa tråkiga/dåliga pass?
Sitter du upp och rider ändå ven om magkänslan säger att det kommer gå dåligt? Lyssnar du på din magkänsla? Hör du den ens? Är du flerxibel nog att helt ändra dagens planering om du känner att passet inte kommer att bli något vidare, t ex rider ut en sväng istllet för att hoppa eller hoppar ändå, du hade ju faktiskt planerat det?
När jag var yngre hände det mellan varven att ridpass resulterade i ilska och gråt (hästen lyssnar inte/jävlas med mig/jag kan inte rida/det bara GÅR inte). Att jag som tonåring dessutom inte hade något vidare tålamod gjorde inte direkt saken bättre och många gånger var envisheten (det SKA gå) starkare än visheten (vi lägger ner det för idag och gör något annat) och jag kan idag känna dåligt smavete för vad mina hästar fick stå ut med närjag/de hade en dålig dag.
Åter till rubriken...
Vilka ridpass samlar du på? Alla pass (ju fler desto bättre), pass dr du "vunnit" (fått din vilja igenom), medelmåttiga pass (står över att rida de dagar då det garanterat skulle gå fel)?
Jag samlar på bra pass.
För min och min häst skull så rider jag inte alls om jag har en dålig dag, han ska inte behöva smittas av min dåliga stmning. Om det blåser och regnar så rider jag inte. Varför? Enkelt. Mulle tycker illa om blåst/regn och springer och spänner sig. Att sitta och tjata om avslappning och koncentration kommer inte hjälpa och han kommer inte att uppfatta passet som varesig roligt eller positivt.
Ridningen ska inte bara vara rolig för mig utan även för min häst. Har han en dålig dag så bråkar vi inte, det tänkta dressyrpasset kan bli en skrittrunda i skogen istället.
Detta har gett mig en arbetsvillig och positiv häst som själv letar efter bettet så fort jag håller fram tränset och som faktiskt gör sitt bästa. Vi har helt enkelt sållan bort alla dåliga pass, jag kan inte ens minnas när vi sist hade en ridtur eller ett paddockspass som inte kändes bra! Vissa veckor med skitväder kanske det bara blir ett eller två pass, andra veckor betydligt mer.
Visst, han har inte kondis som en tvlingshst, men så tävlar vi inte heller. Ett bra pass behöver inte vara mer än 20 minuter.
Och helt ärlgt. Jag rider hellre i 20 minuter och har roligt hela tiden, inspirationen räcker hela passet, varken jag eller hästen är slutkörda när vi är klara (eller möjligen jag men inte han) och vi har ett positivt pass i minnet och längtar till nästa pass än som när jag lärde mig rida. Man SKULLE rida minst en timme, gärna lite längre oavsett om ens fantasti var slut efter en kvart och man blev harvandes på volten. Oavsett om hästen kändes/blev trött eller om man inte alls var på samma våglängd och det kändes misslyckat från början till slut.
Jag är så nöjd med att ha hittat ett system som passar både mig och min häst då både han och jag mår dåligt om det skulle bli ett pass med missförstånd, stress och negativa vibbar. Sådana hade vi med jämna mellanrum förr och dem är han förmodligen minst lika glad som jag över att vi helt slipper och har gjort åtminstonde de senaste två åren.
Många hävdar/tror att om man inte rider varje dag så utvecklas man inte alls alternativt väldigt långsamt jämfört med de som rider sin timme varje dag. Faktum är att jag och Mulle utvecklas minst lika bra nu som när jag red oftare. Fler pass innebär inte per automatik fler antal bra pass där man utvecklas. Bra pass minns man och jag tror att man utvecklas bättre när man är positiv och har roligt.
Under denna tid har jag även utvecklats som människa, blivit mer flexibel, fått ett avsevärt större tålamod och större förståelse för att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Dagens pass i paddocken var ett bra pass. Han var inte helt lösgjord till en början så vi började med växlingar mellan öppnor och diagonalslutor på volt i skritt, travade något varv men insåg snabbt att idag är galoppen bättre alternativ än traven som var lite trippig och inte så avslappnad som den borde vara. Galoppen däremot var inte bara bra utan helt fantastisk! Sådan energi utan att vara det minsta springig, helt ren, rund, taktfast, ja jag hade kunnat galoppera i evigheter med ett fånigt leende på läpparna! Efter lite galopp hade han lossat och travade med bättre energi och men en jättefin sökning fram-ned och riktigt fin överlinje, massor med ryggverksamhet. Avslutade med en kvarts utetur och galopp på grusrakan. Mycket uppskattat!
Kommentarer
Trackback
