Mulledrulle

Mulle har vilat hela veckan, dels pga skitväder (ingen idé att rida honom när det blåser och regnar, bara slöseri med tid och slutar med en spänd och stressad häst) och dels pga att jag har mått dåligt och vart stressad.

Jag loggar dagligen in på hästforumet bukefalos.com och kikar runt, skriver några inlägg ibland. Det r ett stort forum, många väldigt duktiga hästmänniskor delar med sig av tips, erfarenheter och råd. Många får hjälp och mycket kunskap om bland annat bett och sadlar sprids till fler människor.
Det finns dock en ganska stor skara som ställer frågor på en nivå som gör mig rädd när man inser att de har egen häst. Okunskapen är skrämmande stor och många frågor och kommentarer gör mig mörkrädd. Här är några exempel.
- Vilken sadel passar på en frieser? Ja, vilken skostorlek har en blondin? Inser man inte att alla hästar är individer och ser olika ut? Det går inte att säga märke och skostorlek...
- Vilket bett ska jag ha, min häst sticker/ lyssnar inte/ r hård i munnen? Finns en jättebra lösning på det, dressyr. Och dressyr innebär inte 58 varv i paddocken på volt eller fyrkant med 200 kilo häst i armarna. Tränare, tränare, tränare!!! Har man problem så tar man hjälp för att lösa dem!
- Hur tidigt kan man rida in en arab? (byt till valfri ras) Vet du inte det så saknas förmodligen kunskapen att rida in hästen också... Speciellt eftersom ofta samma användare senare frågar
- Jag ska rida in min häst, hur gör man, vad börjar man med? Och nu har jag ont i magen... Inridningen är en del av utbildningen precis såsom att lyfta hovar, bli ledd i grimma. Men visst, jag har alltid börjat med att longera dem för att lära in röstkommandon vilket underlättar inridningen. Vnj vid sadel och träns, longera med hängande stigbyglar. Vissa människor vill ha någon som håller i hästen medans de hänger på mage tvärs över hästens rygg ett antal ggr innan de sitter upp. Så gör inte jag och brorsan. Vi böjer hästens huvud mot oss (antingen grimma eller träns) så det kan ju vara bra att ha gjort några ggr, sätter foten i stigbygeln och hänger över hästen lite. Sitter av och gör om ett par ggr. Är man smidig så upprepar man på "fel" sida också. Sedan sitter vi upp. I och med att hästens huvud är böjd i sidled så kommer den inte att explodera och rusa ivg, den kanske börjar cirkla. Sitt still och vänta tills den stannar. Sedan kan man slppa ut halsen en bit och smacka lite. Ofta rider vi alla gångarter men minst skritt och trav redan första uppsittningen. Ingen som håller i hästen. Hela proceduren från foten i stigbygeln och första hängningen tills nu har tagit ca 30 minuter.Upprepa med hngning två-tre dagar och sedan kan man sitta upp som vanligt. Tredje passet brukar hästen kunna stopp, start och svänga - i grimma. Inridning avklarad, nästa steg är utbildning men det tar vi senare.
- Hur lär man en häst longering? Lär och lär. Man använder sitt kroppsspråk, läser hästen och reagerar i rtt ögonblick. Det tar mindre än fem minuter att lära en normalbegåvad häst som tidigare bara är ledd i grimma och aldrig tidigare longerad vad det hela går ut på. Fem minuter, då har jag longerat i skritt och trav i båda varven. I grimma eller ev kapson.

Sedan har vi denna frågan, den får mig ofta att fundera lite, svaren på den brukar innehålla allt mellan himmel och jord.
-Hur musklar jag min hästs rygg(eller rumpa)?
Vanliga svar är: cavaletti, gymnastikhoppning, klättra i backar, rygga i uppförsbackar, mer proteiner, rida på tygeln, övergångar osv.
Visst håller jag med om att övergångar, cavaletti och gymnastikhoppning r bra. Klättra i terräng är väldigt bra. Men försöker man inte alltid att rida sin häst i en vettig arbetsform? Proteiner, javisst om hästen generellt är muskelfattig och har proteinbrist. MEN...
Helheten då? Är hästen BARA muskelfattig bak? Eller är det bara ryggen som är i behov av mer muskler? Hur ser hsten ut i övrigt? Rund och fin i överlinjen? Man kan dessutom inte punktträna hur som helst. Och varför hänger man upp sig på EN kroppsdel?
Det finns inga genvägar. Det finns en enkel checklista däremot. Om alla punkter är kollade och stämmer så kommer hsten att muskla sig jmnt och snyggt.
- Är hästen frisk? Säg inte bara ja utan undersök, se, känn! Inga problem i munnen, inte öm eller spänd i några muskler, rörlig i halsen? Lika stor rörlighet i alla leder i benen? Inga konstiga gallor eller svullnader? Är hästen rak? Kolla framifrån och bakifrån att den är symmetrisk och rör sig jmnt. Låt en ET, osteopat eller liknande kolla hästen.
- Får den rtt foder? Bra grovfoder och om det behövs kraftfoder och tillskott? Alla hästar har inte samma behov, det går inte att säga över internet vad en travare ska äta... Får den rätt mat och är frisk så blir den rund och fin, blank i pälsen. Hagar som tillåter att de kan röra sig och leka med andra hästar ser jag som en sjlvklarhet. Ett bra allmntillstånd syns.
- Passar utrustningen? Säg inte ja utan att kontrollera en gång till, noga! Ta hjälp av någon mer som kan kolla. Är bettet i rätt stolek, sitter dör det ska och hästen trivs med det? Passar sadeln i dagsläget, den kanske var utprovad för ett år sedan men det kan ha hnt mycket sedan dess.
- Träning/vila. Rids/arbetas den rätt? Varierat arbete med lite trning i skogen, lite hoppning om man vill, dressyrabrete, kanske arbete på töm eller vid hand? Får den vila? Muskler byggs i vila, det är viktigt att komma ihåg.
Om allt ovan är kontrollerat och man ärligt kan säga att ja den mår bra, är frisk, utrustningen passar, den får rätt foder så hänger det på ryttaren. Hård hand, inte tillräckligt skicklig för att få hästen att arbeta i en stärkande form.

En frisk häst som äter rätt  och går med kompisar som tillåter rörelse, gärna lite kuperad terräng ser sllan musklefattig ut. Min travare vilade fem månader i våras och somras och han är inte muskelfattig. Han tappade lite grann över ryggen men ingen skulle komma på tanken att kalla honom för muskelfattig. Hsn kontrolleras en eller två ggr om året för spnningar, låsningar och liknande. En hst med problem, gamla skador el liknande kan inte tillgodogöra sig varken foder eller träning på rätt sätt.

Alltså, istället för att försöka punktträna
- Hälsokontroll
- Utrustning
- Foder
- Träning /vila - Ryttarfel.

Så, nu har jag gnällt färdigt för idag, orkar inte ens tänka på frågor som: hur får jag hsten att böja på halsen, jag anvnder pessoabett för att det är fint, kan travare galoppera, hur lindar man ben osv...

Dagens konstaterande: Glans.schampo Vilket jävla skämt! Har tvättat hela Mulle med varmt vatten och glansschampo, svansen tvättades två gånger och när han börjar torka till och det är dags för pälsglans i man och svans så tyckte jag att manen kändes sträv? Japp, bingo. Eller inte - hela manen är full av sand fortfarande? Trots att jag spolade ur den noga? En blick på svansen och kunde konstatera att den vackra tjocka blanksvarta svansen bitvis hade återtagit samma lergrå nyans som innan tvätten. Inte ens pälsen var så blank och mjuk som den borde vara när han är nytvättad.
Jävla skräp! Jag återgår till Ekols billiga schampo - hästarna blir inte bara rena, de blir blanka och mjuka också... Vilket åtminstonde jag förväntar mig om jag lägger ner massa tid och energi på att tvätta dem...

Dagens konstaterande två. är skottkärrans däck halvplatt och i stort behov av mera luft? Låt det vara - det kan bara bli värre. I mitt fall fyllde vi däcket, la in det i bilen igen och en kvart senare explorerar det. Nu har jag inte en tungkörd kärra - jag har ingen alls till jag köpt nytt hjul efter jobbet imorgon... Morr...

Behöver väl inte nämna boxens skick idag? Tango hela natten skulle jag tippa på. Eller att jag tappade räkningen på hur många vattenpölar jag har trampat i...

Okej, det är meningen att detta ska vara Mulles träningsblogg men den får innehålla annat hästrelaterat jag känner för att skriva om också. Lite tankar, funderingar och slutsatser och idéer som snurrar i min skalle.

Jag inser att jag rider väldigt lite för att vara hästägare - i alla fall med tanke på att jag inte räknar mig och Mulle som skogsmullar utan som tränar för att utvecklas.
För ett antal år sedan, 1995 för att vara exakt så köpte min familj sin första egna häst, halvblodsstoet Polly. Henne hade vi uppstallad på en ridskola, gratis stallhyra, skor och foder mot att hon ingick i lektionsverksamheten. Dels tyckte mina (även de hästintresserade och ridande) föräldrar att vi hade för lite kunskap för att klara av att ha häst helt själva (väldigt sant) och på detta viset hade vi alltid kunnigt folk omkring oss, dessutom var det en ekonomisk fråga, när samtliga fyra familjemedlemmar rider en lektion var i veckan plus lite privatlektioner och klubbtävlingar utöver detta blir summan ganska saftig...
Ursäkta utsvävningen, tillbaka till saken. På den tiden hette det att hästar inte skulle vila i tid och otid, de skulle ridas varje dag. Och visst red man, när man bara hade tillgång till hästen på helgerna och dessutom var tre som skulle rida (brorsan var för liten för halvblod på den tiden) så fick hsten minsann gå alla dagar i veckan.

Någonstans på vägen några år senare så hette det att hästar skulle ha en vilodag i veckan, max två - allt annat var fel, de måste ju röra på sig! Detta trots daglig hagvistelse ihop med kompisar dvs goda möjligheter till rörelse.

Jag har hunnit testa det mesta tror jag, lyssnat på nya rön och råd, provat och analyserat. Varannandagsträning (dvs vila varannan dag, träna varannan dag) är jag väldigt positiv till, den har jag sett fina resultat av! Att träna efter ett i förväg bestämt schema känns inte helt rätt, har provat men det infaller alltid longering på dagen med bästa uteridarvädret osv... Och varöför skulle det i en period longeras i tid och otid? Alla skulle longera en halvtimme minst en gång i veckan. Efter det kom tömkörningsflugan. Nu skulle alla hästar tömköras minst en gång i veckan - ett mirakelsätt att bygga muskler enligt vissa och var och varannan kotte sprang bakom sina hästar eller harvade runt på volten fast med två linor nu för tiden.
Att tömkörning är bra nr den görs rätt håller jag helt och hållet med om men tyvärr är/var det inte särskilt många av alla som gav sig på det som hade minsta susning om vad de pysslade med. Önskar själv att jag vore bättre på just tömkörning och hoppas på att lära mig det bättre någon gång i framtiden...

Fler flugor som florerat är bland annat NH (som min westerntränare sa, sunt förnuft, antingen har man det eller inte, det är ganska svårt att lära ut) alla skulle ha repgrimmor och vifta med repändar mot sina förvirrade hästar i tid och otid.
När AR/klassiskt blev poppis betslades många hästar om till stångbett oavsett om häst och/eller ryttare var klara att hantera det... Hästar som såsade runt i undertempo helt utan takt, bärighet eller energi, överböjda i halsen i massa branta skolor med nacken som högsta punkt och bakbenen kvar i stallet...

Alla får väl vara saliga i sin tro men det känns tyvärr som att dessa "hoppa-på-trender-utan-att-vara-insatta" fördärvar för de som faktiskt är seriösa. Inte seriös som gravallvarlig utan seriös som genuint intresserad av att lära sig, samla fakta och skaffa sig en bra grund att jobba med.

Om jag tänker tillbaka på förr eller för den delen lyssnar och tittar på ryttare omkring mig så slås jag av att det ska ridas till varje pris. Man har häst, man SKA rida - oavsett förutsättningar till ett lyckat pass.

Hur många pass  kan du räkna som riktigt bra? Hur många är sådär/varken eller och hur många är rent dåliga?

Vilka pass har du flest av och vet du varför just dessa är flest? Vilka pass kommer du ihåg? De bra eller de dåliga? Hur många pass glöms av för att de är som alla andra? Och om du tycker att flertalet pass är varken bra eller dåliga eller rent misslyckade/dåliga så hur tror du att din häst upplevde dessa pass?
Gör du något för att slippa tråkiga/dåliga pass?
Sitter du upp och rider ändå ven om magkänslan säger att det kommer gå dåligt? Lyssnar du på din magkänsla? Hör du den ens? Är du flerxibel nog att helt ändra dagens planering om du känner att passet inte kommer att bli något vidare, t ex rider ut en sväng istllet för att hoppa eller hoppar ändå, du hade ju faktiskt planerat det?

När jag var yngre hände det mellan varven att ridpass resulterade i ilska och gråt (hästen lyssnar inte/jävlas med mig/jag kan inte rida/det bara GÅR inte). Att jag som tonåring dessutom inte hade något vidare tålamod gjorde inte direkt saken bättre och många gånger var envisheten (det SKA gå) starkare än visheten (vi lägger ner det för idag och gör något annat) och jag kan idag känna dåligt smavete för vad mina hästar fick stå ut med närjag/de hade en dålig dag.

Åter till rubriken...
Vilka ridpass samlar du på? Alla pass (ju fler desto bättre), pass dr du "vunnit" (fått din vilja igenom), medelmåttiga pass (står över att rida de dagar då det garanterat skulle gå fel)?

Jag samlar på bra pass.
För min och min häst skull så rider jag inte alls om jag har en dålig dag, han ska inte behöva smittas av min dåliga stmning. Om det blåser och regnar så rider jag inte. Varför? Enkelt. Mulle tycker illa om blåst/regn och springer och spänner sig. Att sitta och tjata om avslappning och koncentration kommer inte hjälpa och han kommer inte att uppfatta passet som varesig roligt eller positivt.
Ridningen ska inte bara vara rolig för mig utan även för min häst. Har han en dålig dag så bråkar vi inte, det tänkta dressyrpasset kan bli en skrittrunda i skogen istället.

Detta har gett mig en arbetsvillig och positiv häst som själv letar efter bettet så fort jag håller fram tränset och som faktiskt gör sitt bästa. Vi har helt enkelt sållan bort alla dåliga pass, jag kan inte ens minnas när vi sist hade en ridtur eller ett paddockspass som inte kändes bra! Vissa veckor med skitväder kanske det bara blir ett eller två pass, andra veckor betydligt mer.
Visst, han har inte kondis som en tvlingshst, men så tävlar vi inte heller. Ett bra pass behöver inte vara mer än 20 minuter.

Och helt ärlgt. Jag rider hellre i 20 minuter och har roligt hela tiden, inspirationen räcker hela passet, varken jag eller hästen är slutkörda när vi är klara (eller möjligen jag men inte han) och vi har ett positivt pass i minnet och längtar till nästa pass än som när jag lärde mig rida. Man SKULLE rida minst en timme, gärna lite längre oavsett om ens fantasti var slut efter en kvart och man blev harvandes på volten. Oavsett om hästen kändes/blev trött eller om man inte alls var på samma våglängd och det kändes misslyckat från början till slut.

Jag är så nöjd med att ha hittat ett system som passar både mig och min häst då både han och jag mår dåligt om det skulle bli ett pass med missförstånd, stress och negativa vibbar. Sådana hade vi med jämna mellanrum förr och dem är han förmodligen minst lika glad som jag över att vi helt slipper och har gjort åtminstonde de senaste två åren.
Många hävdar/tror att om man inte rider varje dag så utvecklas man inte alls alternativt väldigt långsamt jämfört med de som rider sin timme varje dag. Faktum är att jag och Mulle utvecklas minst lika bra nu som när jag red oftare. Fler pass innebär inte per automatik fler antal bra pass där man utvecklas. Bra pass minns man och jag tror att man utvecklas bättre när man är positiv och har roligt.
Under denna tid har jag även utvecklats som människa, blivit mer flexibel, fått ett avsevärt större tålamod och större förståelse för att det inte alltid blir som man tänkt sig.

Dagens pass i paddocken var ett bra pass. Han var inte helt lösgjord till en början så vi började med växlingar mellan öppnor och diagonalslutor på volt i skritt, travade något varv men insåg snabbt att idag är galoppen bättre alternativ än traven som var lite trippig och inte så avslappnad som den borde vara. Galoppen däremot var inte bara bra utan helt fantastisk! Sådan energi utan att vara det minsta springig, helt ren, rund, taktfast, ja jag hade kunnat galoppera i evigheter med ett fånigt leende på läpparna! Efter lite galopp hade han lossat och travade med bättre energi och men en jättefin sökning fram-ned och riktigt fin överlinje, massor med ryggverksamhet. Avslutade med en kvarts utetur och galopp på grusrakan. Mycket uppskattat!